Att vifta med den svenska flaggan vid studentexamen i syfte att påvisa någon form av bragd i ett utåt sett välfärdsrikt land känns skevt i många aspekter. En av dessa aspekter är utbildningen och skolplikten som kräver av elever och dess vårdnadshavare att nio grundskoleår ska genomgås.
Vad gäller skolans roll tycks det inte handla om själva resan, utan om målet, vilket är grundskoleexamenen. Och enligt Kalla Faktas siffror som publicerades 2018 är 5 500 elever hemmasittare, vilket innebär att 5 500 individer riskerar att gå till spillo under skolåren. Det handlar inte om att att så många som möjligt ska gå klart grundskolan, utan att alla ska göra det. Skolan kräver av eleverna att de ska pressas in i mallen som läroplanen och skolsystemet skapat, men på grund av människans individualitet är det omöjligt att anta att samtliga kan rätta sig efter ett system som i princip varit densamma i decennier. Individen måste sluta tvingas anpassa sig efter skolan, skolan måste börja anpassas efter individen.
”Barnen som far illa av det kollektiva lärandet betalar med sin framtid och sitt liv som insats”
Under våren ställdes gymnasieskolans undervisning om till distansundervisning vilket i praktiken har visat att det är möjligt att bedriva undervisning utan att fysiskt vara i skolan. Men nu när skolorna öppnar igen finns en risk att de elever som tidigare såg skolan som en plats för ångest och stress inte tar sig tillbaka i höst. Därför skulle det vara avgörande för dessa elever om ett alternativ fanns; nämligen att distansundervisningen får möjlighet att fortskrida. Den 1 augusti 2020 trädde en ändring i skollagen i kraft, ändringen möjliggör för hemmasittare att idka sin utbildning genom distansundervisning. Utbildningsministern Anna Ekström (S) menar att undervisning på distans kan vara en chans för hemmasittare att komma på benen igen och återvända till skolans fysiska värld. Däremot hävdar Ekström att den nya ändringen enbart får begagnas om andra alternativ redan testats, vilket är helt befängt. Distansundervisningen kan likväl vara steg ett, en möjlighet att motverka en längre tids frånvaro från undervisningen samtidigt som elevens rätt till en individuell utbildning tillgodoses.
I Thomas Sechers bok ”101 berättelser om en skola som inte är för alla” (2014) vittnar elever, skolpersonal och vårdnadshavare om hur skolan gång på gång misslyckats med att tillhandahålla eleverna stöd och hjälp för att de ska ta sig igenom skolåren. I flertalet berättelser presenteras neuropsykiatriska diagnoser som orsaker till att barn inte kan vistas i “vanliga” skollokaler. När allt kommer omkring är det skolan som system och läroplan som är orsaken, där ett hål finns i lärandets pluralism; att alla lär sig olika. På samma sätt som man i arbetslivet har en chans att påverka var man arbetar och trivs bäst, borde skolan även bidra till detta val, och då inte bara i form av resursskolor som alternativ. Vistelsen i skolan är onekligen minst 9 år av ens liv, att eleverna då inte själva får avgöra var de trivs och lär sig bäst tyder på en inskränkning av deras egen frihet att bestämma hur och var lärandet sker.
Att revidera i en skollag som närmast är huggen i sten kostar både tid och pengar. Men på samma sätt som tid är pengar vad gäller en ändrad skollag, är tid även pengar gällande elevernas och därmed individernas utbildning. En förändring av skollagen och skolans själva natur är en investering för framtiden, och inte minst en investering för de individer som annars riskerar att skadas av ett skolsystem som uppenbarligen inte är till för alla. Barnen som far illa av det kollektiva lärandet betalar med sin framtid och sitt liv som insats. Det är befängt att elevens individualitet och unikhet ska betala priset för bristerna i skolsystemet.
Skolans likabehandlingsplan är avgörande i arbetet mot en nolltolerans av diskriminering och trakasserier; att alla ska behandlas lika oavsett individens olikheter. Däremot förutsätter inte likabehandlingsplanen att alla ska trivas och lära sig lika bra i enlighet med läroplanen. Skolsystemet är mer av en illusion än en vision; det allmängiltiga systemet tycks glömma att individer inte är allmängiltiga.
Receptet för att ändra på skolan är inte kunskapen om var och när röda flaggor ska placeras ut under resans gång för att motverka att elever kastas ut ur systemet, utan innefattar istället att inse att dessa flaggor inte borde behöva placeras ut. Vår samtid ändras ständigt, varför ska inte skolsystemet anpassas efter förändringarna? Valet är enkelt. Vill man försäkra en utbildning för alla och med det hedra individualiteten och våra olikheter, eller vill man hålla fast vid principen att alla måste lära sig enligt samma mall och med det göda fler hemmasittare samtidigt som man går miste om kompetenta individer som skolan inte anpassats efter? Ändra och anpassa skolan efter individens unikhet, så kanske flaggorna på studenter har ett syfte.
Foto: Pixabay
