Nora Khalil:
Kultur

Nora Khalil: "Jag skrev poesi innan jag förstod att det var poesi"

Det är en regnig fredagseftermiddag när jag möter upp Nora på Skärholmens torg, bara några stationer från där hon själv bor. Varför vi träffas just här har nog delvis att göra med min övertro på Skärholmen som någon sorts mittpunkt för linje 13. Men i Alby är det ändå fattigt med caféer, enligt Nora. Hon bemöter mig med ett varmt leende och initierar till en kram. Min oro över att genomlida ännu en stel hälsningsgest, som det allt för ofta blir i en tid av viruspandemi, blir som bortblåst.

Vi slår oss ner inne på Café Billströms och Nora kopierar min order: Fanta Exotic och en tveksam Tiramisu, i ett plastglas. Hon är fåordig men sprider ett lugn, precis som jag föreställt mig henne efter att ha läst förorden till hennes diktsamling ”Skör som betong”. Där använder hon begrepp som ”blyg” och ”osynlig” för att beskriva sig själv och skriver att det är egenskaper som hon alltid skämts över, eftersom det inte är något man anses ska sträva efter. Nora berättar att hennes tystlåtna sida präglade henne mycket under barndomen, men idag ser hon det snarare som en tillgång.

– Jag märker till exempel av att jag i sociala sammanhang noterar mer än andra. Det är också mycket sånt jag skriver om. Saker som folk inte reflekterar över, för att dem missar det.

När Nora ska minnas den första boken hon tyckte riktigt mycket om är hon snabb på svaret. Hon har nämligen precis haft ett delkurs i plugget som var just barnlitteratur. Där hade dem som uppgift att ta med sig en bok som de minns från barndomen.

– Mina kurskamrater började direkt prata om att ”min mamma läste den här och den här boken för mig”, och jag tänkte på att mina föräldrar aldrig läste för mig. Det är väl typiskt att man som invandrarbarn är den som läser för sina föräldrar, eftersom det är vi som lär dem språket. Så jag blev ganska låst och tänkte ”shit jag har ingen bok att ta med mig.”

– Men sen efter att ha tänkt en stund kom jag ihåg en bok som jag läste. Den heter pricken och handlar om 9 kaniner, där alla är vita förutom en som är prickig. Den är typ som den fula ankungen fast med kaniner. Jag kommer ihåg den boken för att jag tyckte att omslaget var så fint, så det är nog en av mina första bokminnen.

Under sin högstadietid hängde Nora mycket på biblioteket, även fast hon inte läste. Det var något med att gå runt där, bläddra och titta på böcker.

– Jag kommer ihåg att när jag precis hade lärt mig läsa att jag ville läsa allt som gick att läsa. Sen vill jag minnas att jag läste mycket under låg- och mellanstadiet. I högstadiet var det mycket plugget och den stressen ökade i gymnasiet, så då läste jag bara böcker när jag hade en skoluppgift. Och sen i universiteten dog man ju, säger Nora och skrattar.

Sommaren 2020 tog Nora examen från lärarprogrammet. Hon berättar att skrivandet var något som lärarna alltid gav henne beröm på. Men när hon skulle söka sig en utbildning efter gymnasiet var det inte så självklart vad hon ville studera.

– Jag sökte på jobb där man skriver och det enda som kom upp var journalistik. Först tänkte jag kanske, varför inte? Men sen började jag tänka på hur samhället ser ut och att om man ser ut som jag kan det vara tufft i en sådan bransch. Sen slog det mig att det inte alls var journalistik jag ville hålla på med. Jag vill ju skriva böcker och inte jobba på en tidning. Så jag sökte på författare på antagning.se och fick såklart inga resultat.

– Jag började fråga runt lite istället och då var det någon som sa lärare. Jag gillar ju att plugga och har alltid tyckt om skolan till skillnad från alla andra runt omkring mig och har aldrig riktigt känt mig skoltrött. Men det var först då jag började se läraryrket som en möjlighet och om jag ska jobba som lärare så ska det vara i förorten. Så att jag kan inspirera unga och vara en förebild för dem. Jag tänkte ”kan jag vara författare så kan jag göra det här” och så blev det.

Idag läser Nora en kurs i skrivande, på Jakobsbergs folkhögskola. Hon berättar att mycket av det hon skriver baseras på iakttagelser som hon gjort av andra människor, saker som folk säger och gör. Som den gången hon hade textsamtal i kursen hon läser, där hennes text blev ifrågasatt.

– Jag hamnade i grupp med en kille som var vit. Jag som person använder sällan slang när jag pratar, om jag säger nåt så är  det kanske “yani” bara för att jag pratar arabiska. Men jag tänkte att jag ville testa slang i skrift och underdriver inte när jag säger att på två A4 hade jag med max två slangord. Det var ord som “cok”, så det stod “cok gullig”. Även om du inte förstår vad ”cok” betyder, så fattar du att personen är gullig. Du behöver liksom inte förstå det specifika ordet för att fatta vad det handlar om. Men så dyker jag upp på det här textsamtalet och den här killen tycker att min text är exkluderande för att jag har två slangord som inte han förstår. När jag hör det tänker jag “shit, en vit man som känner sig exkluderar”, Nora skrattar högt och klappar med händerna. Kvar finns ett allvar i det hon säger.

– Hur bemöter man det? Jag slår ju upp ord i hans texter som jag inte fattar, han kan väl göra samma sak. Sen blev det han sa till en text och jag skrev en hel novell i bara slang, säger Nora och ler stort.

2019 släppte Nora diktsamlingen ”Skör som betong”, en titel som vid första anblick kan tyckas vara lite motsägelsefull. Diktsamlingen består av två delar. Första delen är texter relaterade till förorten – hur det är att leva och växa upp där. Den andra delen är mer känslomässig. Nora som är uppväxt i Alby, beskriver sin relation till förorten som god.

– Allt jag vet är Alby, jag har inget annat att jämföra med. Det är klart att det finns skit i Alby, men skit finns överallt. Jag satt på bussen och såg byggarbetare bygga och tänkte betong och att det var typiskt orten. Alla beskriver orten som betong. Samtidigt orkar man inte med allt alltid, man är skör men man måste på något sätt ändå vara stark. Skör som betong – det går inte riktigt ihop, men det är det vi får vi leva med.

UR SKÖR SOM BETONG
i alby centrum finns 
vivo
en pizzeria
en klädbutik
en kiosk
ett medborgarkontor
direkten
och en förlorad generation

Tiramisun och fantan står orörd framför henne och Nora gestikulerar med händerna när hon blir exalterad. Den blyghet som hon beskriver sig med märks knappt av i vårat samtal. Jag frågar henne vad läsandet har betytt för hennes skrivande och hon ser mig i ögonen och ler.
– Jag vill säga att jag läser jättemycket, men då skulle jag ljuga. Nu försöker jag läsa minst en bok i månaden. Förra året kanske jag läste två böcker och skummade igenom några diktsamlingar lite lätt. Jag vill såklart bli bättre på att läsa mer, men jag är nog en person som skriver mer än vad jag läser.

Nora började skriva poesi på gymnasiet. Korta små rader, på 2-3 meningar. Hon skapade ett Instagram-konto och sa inte till någon att det var hon som låg bakom det. Men ju större responsen blev desto mer vågade hon lägga upp på sina egna sociala medier. Men varför blev det just poesi?
– Jag tror jag började med poesi innan jag förstod att det var poesi. Jag har fortfarande svårt för att säga att jag är poet. Jag säger mer att jag skriver och sen vad jag skriver det får du som läsare avgöra.

Åren 2017 och 2018 var Nora med och tävlade i poesitävlingen “Ortens bästa poet”.  Ett event som arrangerades av föreningen Förenade förorter, i olika förorter runt om i landet. Nora berättar glatt om tävlingen.

– Jag hade sett tävlingen det första året och var så imponerade över poeterna som uppträdde. Så året efter tänkte jag ”det är nu eller aldrig, annars blir jag för gammal”. Jag tvekade länge, men dagen innan deadline anmälde jag mig.

Däremot hade hon ingen skriven dikt på 3 minuter som kravet var för tävlingen. Tävlingen närmade sig med stormsteg och Nora hade hittills bara skrivit ihop en text, trots att kravet för att tävla var 3 texter på 3 minuter.
– Min sista dikt blev jag klar med dagen innan. När det väl var dags blev jag nervös över att jag inte var så nervös. Sen när jag stod på scenen insåg jag hur mörkt det var. Man såg inte publiken eftersom man hade strålkastarljuset i ögonen.  Jag fick en väldigt fin respons efter tävlingen och det förväntade jag mig inte.

År 2018 landade Noras dikt ”Älska mig”, som även finns med i diktsamlingen, henne en finalplats. Tävlingen fick Nora att fortsätta med skrivandet.

Vad för tips skulle du ge till någon som vill börja med poesi?
– Härma! Ta din favoritdikt, hur är den uppbyggd. Sen ändra perspektiv. Om det är i stan tex, ändra den så den blir i Alby. Hur blir det den då? Eller om det handlar om en pappa, skriv om en mamma. Handlar det om en syster, skriv om en bror. Testa att ändra och skriv utifrån vad du känner, för det blir alltid bäst. Det är då läsaren känner att det här är äkta.

Nasrin Mohamoud
Nasrin Mohamoud
Så fann Nora Khalil sin röst
Kultur

Så fann Nora Khalil sin röst


INTERVJU. Botkyrkaförfattaren Nora Khalil gör succé Sverige över med sina böcker och föreläsningar. Minna Lövkvist och Tindra Lenngren träffar Nora för att få veta hur hon fann sin röst. Texten publicerades
Kultur
Visa nyheter
Ska könet få avgöra en människas liv?
Samhälle

Ska könet få avgöra en människas liv?


KRÖNIKA. Vad är jämställdhet och hur långt har vi egentligen kommit? Problemen med jämställdhet finns ju i alla åldrar och kulturer och därför måste vi tillsammans lösa dem, skriver Hallelujah
Samhälle
Visa nyheter
Arbetsliv

"Var realistisk", säger de


KRÖNIKA. Föräldrar har ofta stor makt över sina barns framtid. Men ibland inser de inte hur stor påverkan de har. Hur många drömmar de kan förstöra med bara några ord.
Arbetsliv
Visa nyheter