Kulturella stereotyper i filmbranschen

Den här texten är en del av en artikelserie som är skriven av Evelin Nyberg. Artikelserien lyfter olika metoder, verktyg och analyser kring hur underrepresenterade grupper porträtteras i förhållande till filmens berättelse och rollkaraktärer. I just den här texten får vi ta del av hur rollkaraktärer porträtteras stereotypt utifrån t.ex hudfärg. Kan vi se specifika egenskaper kopplat till dessa rollkaraktärer och vilken funktion har de för filmens berättelse och i marknadsföringen av filmen? 
Filmer kan tyckas vara ett trivialt ämne att diskutera, men det är i våra berättelser som vi bevarar och återskapar vår kultur och våra samhällsnormer. Därför är också filmer en del av hur vi i publiken lär oss hur vi ska tolka verkligheten och andra personer. Då blir det problematiskt när vissa grupper begränsas till en typ av karaktär i filmer, för det begränsar både hur de uppfattas av andra och vad de ser som möjligt för sig själva i verkligheten. För om vi till exempel aldrig får se vår grupp som hjältar, hur ska vi då veta att vi kan vara det?

Några stereotyper
En vanlig stereotyp i berättelser i olika genrer är den magiska svarta karaktären. Detta är en karaktär som uppfattas som svart och som har magiska krafter eller en närmast övernaturlig visdom eller koppling till moder jord, vilket utgör kontrasten mot de andra karaktärerna. Problemet med den magiska svarta karaktären är att de bara använder sina krafter för att uppfylla den vita karaktärens syften. Några exempel på denna typ av karaktär är Bonnie Bennett i The Vampire Diaries (2009-2017), Oda Mae Brown från Ghost (1990) och Lucius Fox i The Dark Knight-trilogin (2005-2012). Denna stereotyp befäster att precis som att kvinnliga karaktärer är till för att framhäva mannen, så är icke-vita karaktärer till för att framhäva den vita karaktären. Den vita karaktären är den som alltid är huvudpersonen och de andra karaktärerna behöver därför inte ha sina egna berättelser och mål.

När andra kulturer än den vita västerländska, ofta amerikanska, kulturen porträtteras i film så är utrymmet begränsat. Ofta finns det bara plats för en karaktär som inte tillhör den kulturella normen. Några exempel är Winston i New Girl (2011-2018), Gloria i Modern Family (2009-2020) och Lucas i Stranger Things (2016-). De här karaktärerna utvecklas sällan genom berättelsen eller så utvecklas de betydligt senare än deras motparter. Denna typ av karaktär är också överdrivet avvikande från den kulturella normen och har många gånger svårt att förstå den västerländska kulturen, som till exempel Raj i Big Bang Theory (2007-2019) och Fez i That ‘70s Show (1998-2006). I de här fallen så är det alltid den västerländska kulturen som porträtteras som den normala och önskvärda och de andra kulturerna poängteras upprepande som avvikande. Det görs till exempel genom hånfulla kommentarer om karaktärens brytning eller uttal och förlöjligande av kulturella traditioner och högtider. De manliga karaktärerna av andra kulturer får också ofta feminina egenskaper för att kontrastera mot den västerländska mannen i syftet att befästa den västerländska mannen som den enda “riktiga och normala” mannen. Detta kan också ses som problematiskt sett till representationen av hbtqi-personer.

En annan stark stereotypisk porträttering gäller par som har olika kulturella bakgrunder, i dessa par är nästan alltid en av parterna vit. Det kan bero på en underrepresentation av kulturer bland de som arbetar bakom kameran. Stereotyperna har gjort att filmskapare har klumpat ihop alla som inte uppfattas som vita till en homogen kulturell grupp, vilket kan ha bidragit till antagandet att om ett par ska ha olika kulturella bakgrunder så bör en part vara vit. Eftersom det inte heller finns en bred representation av kulturer bakom kameran finns det ingen med erfarenheter som går emot denna stereotyp. En annan faktor som kan ha påverkat är The Hays Code, som var en uppsättning med regler för vad som fick porträtteras i Hollywood mellan 1934-1968. I den fanns det nämligen en regel mot att visa upp par med olika kulturella bakgrunder eftersom det inte skulle uppmuntras. Det kan ha bidragit till att utvecklingen av denna representation har gått långsamt framåt.

Svarta kvinnor utsätts för många stereotypa porträtteringar och istället för att närma sig en nyanserad representation verkar nya stereotyper istället växa sig starkare. Det finns framförallt tre stereotyper av svarta kvinnor som varit starka över lång tid: the mammy, the jezebel och the angry black woman. The mammy är den svarta kvinnan som tjänar den vita familjen och porträtteras som hon gör det av egen vilja, som Minny Jackson och Aibileen Clark i The Help (2011). The jezebel är den överdrivet sexualiserade kvinnan, vilket visat sig fortfarande vara en stark stereotyp eftersom svarta kvinnliga karaktärer oftare porträtteras som helt eller delvis nakna även idag. The angry black woman är också fortfarande vanligt förekommande, det innebär att svarta kvinnor porträtteras som mer våldsamma och aggressiva än andra kvinnor. En fjärde stereotyp som växt sig större under senare år är the strong black woman. Hon är den svarta kvinnan som gått igenom mycket lidande men blivit starkare av det, dock blir denna styrka bara firad och uppmärksammad när hon hjälper sin vita motpart. Denna stereotyp leder till fördomen om att svarta kvinnor klarar mer än andra kvinnor vilket rättfärdigar olika typer av våld mot dem. Men vad alla dessa stereotyper befäster är idéen om att svarta kvinnor inte är lika mycket människor som andra och därmed inte behöver behandlas likvärdigt.

När representationen lyckas. 
Som tur är finns det exempel på när representationen i filmer inte blir stereotyp. Grunden för bra representation är när marginaliserade grupper syns i roller som de oftast inte får ha. Ett exempel på det är Black Panther (2018) som handlar om en svart superhjälte som också är kung av det högteknologiska landet Wakanda. Filmen har inte bara hyllats för den största andelen av skådespelarna är svarta, utan också för att den bryter mot fördomar om afrikanska länder och visar upp flera olika typer av kvinnliga karaktärer som är svarta. En annan film som också hyllats för sin representation är Get Out (2017) och värt att notera är att båda filmerna regisserades av regissörer som är svarta.

Karaktärerna som lyfts som bra representation är de som utvecklas genom berättelsen och som spelar en viktig roll i berättelsen, så det märks om de tas bort, vilket borde vara grunden till alla karaktärer oavsett kulturell bakgrund. Tyvärr ser det inte ut så idag. Därför behöver stereotyperna som fortfarande reproduceras i film och tv-serier fortsätta att pekas ut och kritiseras.

Mot en bredare representation. 
Representation bakom kameran verkar vara det som ger bra representation framför kameran, vilket syns i både Get Out och i Black Panther. Därför behövs representation såväl bakom som framför kameran. Annars riskerar vi att all representation av andra kulturer än den vita västerländska reduceras till att vara den enda annorlunda kompisen i gänget som bara är där för att bekräfta de vitas kultur. Det är inte tillräckligt. För de här stereotyperna är skadliga på riktigt, för de späder på idéen om att förtryck är självvalt och önskat. I sin tur sprider det idéen om att personer som är vita gör bättre val och därför får bättre liv, när det istället är ett strukturellt problem.

Representation handlar inte bara om att få se nya typer av berättelser, utan också om att erkänna erfarenheterna av de grupperna. Genom att inkludera olika perspektiv och karaktärer i alla berättelser så bekräftar vi att allas berättelser och erfarenheter betyder lika mycket. Vi behöver fler berättelser från olika kulturer, av olika kulturer och om olika kulturer. För det är genom berättelser som vi kan lära oss om varandras erfarenheter och varandras sätt att se på världen. Det kan i sin tur hjälpa oss att förstå varandra och sluta vara rädda för varandra. Alla andra kulturer ska inte bara exploateras för att tjäna pengar och försöka få en kultur att se bättre ut än vad den är.

Foto: Alan Hardman, Unsplash