Klimatkrisen, ångest och skeva självbilder

Jag har klimatångest. Wow, vad originellt. De flesta av oss har nog inte bara klimatångest, utan en allmän ångest. Med allt som händer – krig, rasism, våldsbrott, folkmord, pandemier – är det svårt att veta vad man ska ha mest panik, ilska eller oro över. Det är totalt utmattande att försöka vara insatt i världens alla problem idag.

Jag har alltid tänkt att det bästa man kan göra är att försöka hålla sig påläst. Medveten. Det har lett till att jag långsamt snöat in på klimatfrågan. Jag var ganska lyckligt naiv framtill jag började gymnasiet, först då började jag förstå allvaret på riktigt. Sedan dess har jag läst två kurser inom klimat och hållbar utveckling, sett dokumentärer, läst böcker och artiklar om ämnet. Ändå känns det som jag bara skrapar på ytan.

Klimatkrisen är alldeles för komplex. Den kallas ibland av forskare för ett ”hyperobjekt”. Det är ett begrepp som innebär något som är för komplicerat och komplext för att kunna förstå till fullo, något som är så ihoptrasslat att det är nästan omöjligt att reda ut.

”Kanske den största kampen för miljön, är den mot oss själva.”

Just det här trasslet är anledningen till varför jag valt att fokusera på klimatfrågan. Det påverkar så många olika samhällsfunktioner och sociala strukturer, direkt och indirekt, och har en enorm inverkan på samhället i stort. Det är lika fascinerande som det är skrämmande. När jag sedan läser om om hur utsläppen inte minskar och hur vi fortsätter konsumera, fylls jag av ilska. Hur kan folk välja att inte agera, trots att de allra flesta är medvetna om läget? Det går inte ihop. Samtidigt vet jag inte hur klimatsmart jag själv lever.

Jag vill tro att jag försöker. Jag ser ju mig själv som en klimatmedveten människa. Som en trogen Umebo cyklar jag överallt, jag handlar sällan nya kläder och jag har inte ätit kött på över tre år. Men jag äter fortfarande fisk. För att underlätta i sociala sammanhang, och för att fisk kanske inte är lika illa. Det är iallafall det jag har intalat mig själv. Men samtidigt vet jag att det inte är sanningen. Jag tar ju ibland bilen när det regnar och beställer något billigt från Zalando då och då. Sedan är jag fullt medveten om att mitt fiskätande inte alls är särskilt etiskt. Tvärtom, fiskindustrin bidrar till enorma konsekvenser i form av klimatpåverkan och mänskliga orättvisor. Men det är något man förtränger. Man orkar inte tänka på det.

I sin bok ”Klimatpsykologi: Hur vi skapar hållbar utveckling” kallar psykologerna Frida Kylander, Kali Andersson och Kata Nylén detta för ”intentionsglappet”.  Det förklarar glappet som uppstår mellan vad vi vet att vi borde göra eller vill göra, ens intentioner, och vad vi sedan faktiskt gör. Vi tänker att vi vill bli klimatsmarta, men tar aldrig tag i det.

Men även när vi agerar efter våra intentioner kanske det inte ens leder till något bra. En annan term som tas upp av klimatpsykologerna är nämligen ”effektglappet”. Effektglappet är glappet mellan en människas intentioner med sina klimatsmarta val och deras faktiska effekt. Val man gör för klimatets skull men som inte gör någon större skillnad för hur mycket koldioxid som släpps ut i atmosfären. Vi upplever alltså att vi gör mycket för miljön, men det ger egentligen ingen effekt.

Klimatkrisen kallas ibland för en ”threat multiplier”; då det beräknats att det kommer multiplicera riskerna för alla andra hot, såsom fattigdom, konflikter och politisk instabilitet. Vi ser det hända redan idag. Klimatfrågan är också en speciellt viktig fråga för oss unga, eftersom det handlar om vår och våra barns framtid. Den är brutalt orättvis, då den kommer drabba de som bidragit till klimatförändringarna minst allra hårdast.

Det finns alltså all anledning till att ha klimatångest. Kanske har vi ändå lyckats nå någon förändring i klimatfrågan. Vi har kommit till punkten att vi faktiskt bryr oss. Men att nå nästa steg, handling, verkar betydligt svårare.
Kanske den största kampen för miljön, är den mot oss själva.

Foto: Marcus Spiske/Unsplash