Jag måste göra något åt mitt krypande hårfäste

Under andra året på gymnasiet började jag tappa håret. Först trodde jag att det berodde på stress och en misslyckad hårblekning. Efter studenten skulle mitt lockiga hår komma tillbaka, det var jag övertygad om. I stället har jag under de senaste fem åren fått försöka acceptera faktum: jag har tunt hår och ett krypande hårfäste. Förr fick jag alltid komplimanger när jag gick till frisören. De sa att mitt hår var starkt och glansigt, precis av den kvalitet man letar efter hos en hårmodell.

Vändpunkten kom för några år sen när en frisör inför en klippning högt och tydligt konstaterade: “oj, du är ju halvflint”. Sedan dess har jag försökt distansera mig från mitt hårkomplex genom att skämta om det. I dag är jag 22 år gammal. Fortsätter jag tappa håret i samma takt som nu så kommer jag att vara flintskallig inom fem år. Det känns inte som ett alternativ. Något måste jag göra. 

Även Buzzfeed-journalisten Zach Kornfeld har haft komplex över sin tunnhårighet.
I en dokumentärserie testar han olika metoder för att stävja sitt håravfall. Zach beskriver sin tunnhårighet som “det han hatar allra mest med sig själv”. Han funderar över om det är ett tecken på svaghet att försöka göra något åt situationen.

Jag känner igen det resonemanget hos mig själv, även om det är jobbigt att erkänna det. Det är inte roligt, snarare pinsamt och ovärdigt, att tvingas anpassa sig efter sin tunnhårighet. Trots att jag hatar det så har jag till exempel haft keps på mig varje dag i två års tid. I början kände jag mig som en 35-åring som börjat “klä sig lite mer street” – när han egentligen använder keps och hoodie för att dölja sin glansiga hjässa. Det är främst under den senaste tiden som jag börjat känna mig hyfsat bekväm i min påtvingade stil. Den första kepsen köpte jag på en hipp second hand-butik. Det var en klassisk gubbkeps med 20-talskänsla, en sån där puffig och spräcklig variant som de har i tv-serien “Peaky Blinders”. Till slut blev den sönderblekt av solen. Sömmarna började lossna. Jag var förtvivlad! Skulle jag någonsin hitta en exakt likadan igen? Efter några googlingar fick jag reda på att second hand-butiken köper in nyproducerade kepsar från Kina. Nu är jag inne på nummer fyra av samma modell. 

I sista avsnittet av Zach Kornfelds dokumentärserie bestämmer han sig för att göra en hårtransplantation. Zach kliver in på en så kallad “Medical Men’s Grooming Lounge” i West Hollywood. En retro-motorcykel står placerad mitt i lokalen. I en platsbyggd bokhylla står dyra spritflaskor uppradade. Klinikens ägare förklarar för Zach att de försöker ta bort stigmat kring manligt håravfall genom att erbjuda både exklusiva herrklippningar och hårkirurgi i en miljö där män känner att de faktiskt vill vistas. Zach tar ett djupt andetag när han kliver in i operationssalen. Det här är det djärvaste han någonsin gjort med sitt hår. När kirurgen målar ut linjer där Zachs nya hårlinje ska gå blir han nervös på riktigt. Han är orolig för att han inte kommer att “känna sig som sig själv” i sitt nya hår. Men under själva ingreppet ler han och känner sig förväntansfull. Det ser ut som att det inte bara beror på lustgasen han bett om att få fri tillgång till. Innan Zach beslutade sig för att göra sin hårtransplantation testade han piller, hårspray med pulverfärg och att tatuera sin hårbotten. 

Så mycket har inte jag provat, men jag har absolut köpt några värdelösa “naturliga hårsäcks-stimulerande hårinpackningar” för hundratals kronor. Egentligen visste jag nog att det inte skulle funka. Samtidigt kände jag mig smått euforisk över att kanske, möjligtvis, eventuellt ha hittat en lösning på mitt problem. I efterhand har jag förstått hur absurt det är att leva på hoppet om att aloe vera och pepparmyntsolja ska kunna återuppliva mina döda hårsäckar.  

Så jag tänkte: What would Zach do? Sedan kontaktade jag en hårklinik i Stockholm. Ett par dagar senare var jag på väg till min första hårkonsultation. Jag småsprang genom stan för att komma i tid. En svettdroppe letade sig ner över pannan. Skammen sköljde över mig. Kan man verkligen komma till en hårklinik med svettig hårbotten?

Jag ramlade in genom dörren till kliniken och viftade med Peaky Blinders-kepsen över huvudet för svalka. I väntrummet stod en lyxig lädersoffa som jag flämtande satte mig i. Det var tyst i lokalen. Det enda som hördes var soffan som knarrade när jag oroligt vred på mig. Snart tog en medelålders läkare med otrolig hårkvalitet emot mig på sitt kontor. Efter att ha stått med näsan över min hjässa en stund kom beskedet.

– Det här löser vi utan problem, sa han och log brett. 

3500 implanterade hårsäckar plus eftervårdsbehandling en gång i halvåret. Sedan är mitt hår tillbaka. När jag förstod att en hårtransplantation var ett möjligt alternativ började jag tveka. Har jag tid med det här? Har jag råd? För er som undrar så finns det ingen studentrabatt här. Jag frågade. Däremot kunde läkaren erbjuda något annat. Det visade sig att jag hade ett marknadsvärde som kunde få ner kostnaden för ingreppet rejält. Ett produktionsbolag var i färd med att spela in en dokumentärserie om personer som skulle genomföra skönhetsingrepp på kliniken. Läkaren undrade om jag ville ställa upp.

Plötsligt blev min konsultation ett förhandlingsmöte. Om jag tackade ja behövde jag bara betala hälften av priset. Men på ett villkor. Jag skulle skriva på ett kontrakt där jag lovade att starta en officiell Facebook-sida (eftersom det är där klinikens största målgrupp hänger). Ett annat krav var att jag skulle svara alla som kontaktar mig med frågor om ingreppet på sociala medier. Jag blev alldeles ställd av erbjudandet. Är det nu jag blir en hårtransplantations-influencer? Kanske rent av en svensk Zach Kornfeld?

I dag finns det flera svenska influencers som varit öppna med att de gjort ingrepp. Vissa har till och med varit ansiktet utåt för enskilda hårkliniker. Det är nog bara en tidsfråga innan fler unga män börjar göra något åt sin tunnhårighet (och i längden sin psykiska hälsa). Förhoppningsvis kommer det snart inte krävas motorcyklar och sprit för att män ska våga vara öppna med sina ingrepp. 

Jag är gärna öppen. Men jag har faktiskt integritet nog att stå emot krav om officiella Facebooksidor. Därför tackade jag nej till tv-erbjudandet, men inte till hårtransplantationen. I morgon lägger jag mig på operationsbordet. Om ett år kan jag se slutresultatet. Då tänker jag aldrig mer köpa en keps igen.

Foto: nordichairclinic/Instagram