KRÖNIKA. Unga korrespondenten Danial Arshad berättar om sin väg från att inte se någon mening med livet, till att bli en framgångsrik boxare och entreprenör som nu vill hjälpa andra.
Det är som något hindrar mig. Jag förstår inte riktigt vad det är. Rösterna i huvudet säger: “Kom igen, jao! Hur svårt kan det vara? Det är ju bara att ta ett kliv. Ett kliv, så är det slut med allt lidande. Ett kliv, så är det över. Ett kliv, och alla dina demoner kommer att tystas…”
Mina demoner kommer av att ha blivit tvungen att lämna mitt hemland. Av att ha farbröder som blivit mördade. Av att ha en familj som splittras och av att ha tvingats flytta från ena sidan av världen till den andra. Mina demoner kommer av att ha tvingats börja om på nytt. Lämna allt jag har och äger och av att ha blivit utsatt, misshandlad och hånad i mitt nya hemland.
Jag är muslim och född i Pakistan. Min familj stod högt upp i “samhällspyramiden” och vi hade det väldigt bra. Vi hade ett hus som var stort och fint. Folk respekterade oss. Pappa var redan i ung ålder framgångsrik inom politik och mamma utbildade sig till psykolog. Senare i livet lämnade pappa politiken och började istället med bilhandel samt annat företagande. Min familj blev ekonomiskt framgångsrik, vilket gav oss makt och inflytande i samhället.
Med framgångarna kom en hel del konflikter. En affär ledde till att några personer ville min familj illa. Vi levde under ständigt hot om våld. Två av mina farbröder mördades. Våra liv var ständig i fara. Samtidigt eskalerade de väpnade konflikterna i landet och terrordåden kom nästan att bli vardag för oss. Min familj fick splittras. Pappa lämnade landet, medans jag, mina syskon och min mamma fick gömma oss hos mormor. Efter ett tag lämnade även mamma. Några år senare tvingades även jag göra en liknande resa, ensam, utan mina syskon.
Det är svårt att sätta ord på flykten till Sverige från Pakistan. Det finns både positiva och negativa känslor kopplade till den. Än idag kan jag inte beskriva upplevelsen. Var det glädje över att jag skulle få börja om på nytt och för en gångs skull få leva i säkerhet? Eller var det sorg över allt jag behövde lämna kvar? Resan innebar att jag äntligen skulle få träffa mina föräldrar. Under flera år hade jag längtat så mycket efter att få vara tillsammans med dem igen. Samtidigt tvingades jag lämna mina syskon bakom mig och därmed en stor del av mig själv.
När jag väl anlände till Sverige såg jag hur mycket mina föräldrar kämpade i det nya hemlandet. Hur de krigade dagligen för varje liten krona. Hur mamma tog alla jobb hon kunde få. Hur pappa delade ut tidningar om nätterna, trots kallt väder, hjärtproblem, diabetes och blodtrycksproblem.
Till slut kom även mina syskon till Sverige. Att börja om på nytt var inte lätt för någon av oss. Vi kämpade allihop med att lära oss svenska och komma in i det svenska samhället. Jag skulle lära mig allt från hur man använder toapapper, till att förstå en ny kultur, nya maträtter med mera. På vägen fick jag mycket hjälp, stöd och kärlek av familj, vänner, lärare och tränare. Samtidigt stötte jag ihop med folk som ville mig illa. I skolan blev jag misshandlad flera gånger. De kunde ropa efter mig: “Stick tillbaka till ditt hemland! Ingen vill ha dig här!”
När jag kom upp i gymnasiet så slutade inte dessa händelser att jaga mig. Nu var mitt tålamod slut. Jag hade verkligen försökt kriga och köra på, men när demonerna blev som starkast ville jag till slut bara bort från allt. Jag ville fly, trycka på radera-knappen. Jag tänkte att mina demoner kunde förgöras med ett enda kliv. Men av någon anledning vände jag tillbaka den där sena höstkvällen vid tunnelbanespåret.
Tidigare i livet hade jag hört mycket från de lärande att om man vänder sig till Allah så kommer han och hjälper sin tjänare. Därför gjorde jag wudu (tvätta sig inför bönen) och bad till Allah. Jag bad om hans nåd och vägledning. Jag bad om hans stöd och hjälp. Tårarna strömmade ner för mina kinder och hjärtat slog allt hårdare. Allt jag bar på inom mig kom ut under bönen och speciellt när jag gjorde sujud (ner på knä). Då kändes allt plötsligt så mycket lättare. Jag kunde nästan fysiskt känna hur tyngden på mina axlar lyftes.
Nu några år senare har jag insett att allt som jag har gått igenom har varit av en anledning. Tidigare kunde jag undra varför allt detta skulle drabba just mig men idag förstår jag att Allah hade en plan för mig. Han ville göra mig stark och härda mig. Hade jag inte gått igenom det skulle jag aldrig hittat till boxningen eller lyckats i skolan som jag gjorde. På ett år lyckades jag bli en av Sveriges bästa boxare. Jag är idag också en av de yngsta franchisetagare i världen. Tack vare alla dessa prövningar har jag lyckats hitta mig själv och funnit en tydligare mening i livet. Allt tack vare Allah och hans plan.
Än idag stöter jag på både prövningar och stress. Men min Tawakkul (tillit) till Allah och hans plan för mig ger mig sabr (tålamod). Idag kan jag enkelt föreställa mig guldmedaljen i OS, i Los Angeles 2028. Jag kan se framför mig hur jag går upp och knockar en tungviktare. Jag kan känna hur jag en dag kommer att ha världsmästarbältet runt min midja. Jag kan föreställa mig hur jag öppnar en skola för mindre privilegierade barn i hemlandet och ger dem samma möjligheter som jag fick. Jag kan se hur jag hjälper människor, bidrar till en positiv inverkan och förändrar liv. En dag kan jag komma hem till mina föräldrar och säga att de inte behöver kämpa mer, att jag kan vara den som tar hand om dem.
Texten är en bearbetad version av en text som tidigare publicerats i antologin ”I mina skor” som är en del av ett MUCF-finansierat projekt skapat av Tillsammans för Sverige. Bokförlag Hjalmarson & Högberg.
Du kan prata med en person som jobbar inom vården, eller med någon du känner. Det går också att kontakta någon på en stödlinje. Du kan vara anonym om du vill. Du kan till exempel kontakta:
