Svenska filminstitutets jämställdhetsrapport, ”Vilka kvinnor?”, släpptes i november och visar en tydlig brist på mångfald och jämställdhet inom svensk film. Branschen går miste om både talang och berättelser när perspektiv utelämnas och osynliggörs. Bristen på representation sätter spår men gör också att nya plattformar växer fram.
”Vilka kvinnor?” beskriver en ojämlik maktordning både framför och bakom kameran där normen uttalas vit man, normativ skönhet samt ungdom. Pengarna går till männen och de dåliga arbetsvillkoren till kvinnorna. De kvinnor som framförallt drabbas är äldre kvinnor och svarta och bruna som rasifieras.
Stereotypisk rollsättning, bevisning av yrkeskompetens för vita kollegor och ett ständigt förklarande för sin närvaro på arbetsplatsen är bara några av resultaten i rapporten som är byggd på djupintervjuer med 19 aktiva kvinnliga skådespelare och regissörer. Respondenterna vittnar om en underliggande strukturell rasism och hur de blivit bemötta med både förutfattade meningar och exotifiering.
Brist på representation hindrar utvecklingen
Om branschens utveckling i fråga om brist på mångfald och representation säger Svenska filminstitutets vd Anna Serner – Jag tror att branschen gör sig själv onödig, för berättelserna kommer berättas ändå. All utveckling kräver en mångfald av perspektiv för att nästa steg ska kunna tas. Vad gäller bristen på representation tror jag också att filmen kommer förlora utveckling, och därmed kvalitet. Konst och kultur behöver ifrågasättas och tas vidare, stöta sig mot varandra. Och då krävs olikheter.
Vilka som blir påverkade av bristen på mångfald och representation inom svensk film är inte bara kvinnorna, utan alla. – If you can see it, you can be it. Alla påverkas av att världen speglas så endimensionellt. Konsekvenserna när vi speglar vårt samhälle på ett sätt som osynliggör människor är att vi tappar förståelse för varandra och vår samtid. Framför allt berövas unga möjligheten att utvecklas som fria individer, oberoende av kön, hudfärg, sexuell läggning och klass, säger Anna Serner.
”Vem får vara objektet för min kärlekslängtan, offret, gärningsmannen? Vem är det som fantiserar? Vem får spela svensk?”
Strategier och lösningar
Med anledning av rapporten bjöd Filminstitutet in till samtal med expertpanel för diskussion om lösningar och strategier. Bland annat diskuterades hur fler perspektiv bör få ta plats i alla delar av skapandeprocessen och inte enbart framför kameran. Något som efterfrågas är en ökad medvetenhet kring de perspektiv som exkluderas då risken finns att talanger söker sig till andra branscher eftersom de inte känner igen sig i de strukturer och människor som försöker rekrytera dem.
Simon Norrthon, förbundsordförande för Teaterförbundet, anser att svensk film- och tv-marknad fortfarande är för vitt både på ytan och i bakgrunden, han avslutar samtalet med reflektionen:
”Vem får vara objektet för min kärlekslängtan, offret, gärningsmannen? Vem är det som fantiserar? Vem får spela svensk?”
Nya plattformar växer fram
Skådespelaren David Nzinga har råkat ut för både fördomar och stereotyp casting under sin karriär vilket fick honom att starta sitt egna produktionsbolag, DNZ Pictures. – Jag tröttnade på att bli erbjuden roller som kriminell och bli ombedd att bryta på svenska. Därför startade jag eget och kan nu skapa egna berättelser och roller jag vill spela, säger han.
David Nzinga är även en av initiativtagarna till den nystartade plattformen ”People of film” med syfte att öka mångfalden bakom kameran. Plattformen samlar rasifierade filmarbetare vilket ska underlätta för branschen att rekrytera bredare.
– Vi kände att denna plattform är lösningen på problemet. Det blir enklare för produktionsbolagen att komma i kontakt med underrepresenterade filmarbetare som både har den erfarenhet och kompetens som krävs. Tidigare har de inte lyckats nå ut till denna grupp.
Sen starten av plattformen har runt 120 produktionsbolag skrivit upp sig för att få tillgång till filmarbetarna. De började med 45 filmarbetare på hemsidan men har sedan dess tredubblats.
– Representation är allt. Själv hade jag inga förebilder jag kunde identifiera mig med och inspireras av. Organisationerna som finns nu kommer inte hålla, den generationen som kommer är multikompetenta och inte rädda för att få sin röst hörd. De är kreativa och skapar på ett helt annat sätt. Mitt tips till unga är att lära sig så mycket som möjligt och omringa sig med människor som tänker likadant. Inte stå och vänta på någon annan, säger David Nzinga.
Foto på Anna Serner: Fotograf Per Myrehed
Foto på David Nzinga: Fotograf Jessica Wikström
