Då förstod jag

Adriana var en nära vän till mig. Första gången jag träffade henne var vi ute och spelade “bordspingis”, som vi kallade det. Det är när man kör pingis med en fotboll. Hon skröt direkt om att hennes pappa var en vakt, och jag som var ung och dum trodde hon menade en vaktmästare i hennes skola. Då blev hon inte glad.

Efter detta började vi hänga allt mer och bildade en liten grupp med två andra tjejer. Vi hängde nästan varje dag så fort det blev varmt ute och om det var kallt pratade vi ofta i appen “Houseparty”. Det var också där jag hörde Adrianas röst för sista gången.

Natten till den första augusti pratade jag och Adriana. Hon hade glömt bort att jag hade rest till Mallorca och frågade om jag kunde kasta ner nudlar från balkongen för att hon var hungrig. Det kunde jag såklart inte göra, men vi fortsatte att prata.

Den andra augusti skulle jag åka hem. Jag satte mig på flyget som skulle lyfta om några minuter. När jag tog fram min mobil för att sätta på flygplansläge kom en notis upp från Aftonbladet, “15-åring ihjälskjuten i Hallunda”. Jag tänkte inte så mycket på det, eftersom jag inte kände någon 15-åring som bodde i Hallunda. Jag satte på flygplansläge utan att gå in på artikeln.

När jag landade på Arlanda några timmar senare tog jag upp min mobil medan vi väntade på vårt bagage. Det första jag gjorde var att öppna Snapchat där jag hade fått massor av meddelanden. En vän till mig hade skrivit att Adriana är död. Jag trodde såklart inte på detta och tänkte att Adriana bett dem skriva så till mig för att skoja.

Men efter några minuter insåg jag att det inte var ett skämt. Jag sa detta till min mamma och bonuspappa, fortfarande i tron om att detta var ett skämt. Min bonuspappa gick då in på “världens pålitligaste källa” – forumet Flashback. Där stod det att flickan hette Adriana. När han läste upp det från sin telefon bröt jag ihop på plats. Först då förstod jag vad som hade hänt.