Det var droppen!

Vart fan är vi egentligen på väg? Och hur ska vi få ett bra slut på det här kaoset?

Har ni tänkt på hur det ser ut runt omkring oss i våra förorter? För det har jag. Gatuvåldet har blivit ett oerhört stort problem. Människorna som bor i dessa utsatta områden känner sig otrygga och osäkra. Jag är en av dem.

När coronaviruset kom till Sverige var vi många unga som blev ganska isolerade. Vi fick sitta i karantän för att inte fortsätta sprida viruset. Majoriteten av folket stressade över det, men om jag ska vara helt ärlig tänkte jag bara ”YOLO!”. Lev livet, det är ju mina tonårsår. Jag ska ha kul med mina vänner den här sommaren.

Allt var ändå begränsat. Man fick inte göra si, man fick inte göra så. På den tiden var appen “Houseparty” ganska inne. Jag och mina vänner brukade vinka till varandra och prata om allt möjligt där, speciellt under pandemin.

Mitt favoritminne från den tiden var nog när jag och mina vänner Iriana och Adriana skulle göra en stick n’ poke-tatuering tillsammans via ett videosamtal på Houseparty. Vi hade varsin bläckpenna och nål. För mig och Iriana gick det åt skogen. Däremot gick det super för Adriana. Det blev succé. Hon gjorde en smiley bakom sin tå, som faktiskt inte gick att få bort när hon tvättade sig.

Trots corona så var det här ett av mina bästa år. Men plötsligt fick jag en rejäl smäll i ansiktet. Det blev något som förändrade hela mitt perspektiv på livet. Natten till den andra augusti hände något jag aldrig hade trott kunde hända. Plötsligt fanns inte Adriana mer. Hon blev bara tolv år gammal. Adriana skulle precis börja sjuan. Första året på högstadiet. Något vi alla längtade till. Det var drygt två veckor kvar till skolstarten. Men det hände aldrig för Adriana. Istället blev hon träffad av en förlupen kula i en drive by-skjutning som inte var menad för henne.

”Men plötsligt fick jag en rejäl smäll i ansiktet, som förändrade hela mitt perspektiv på livet.”

Olyckan som skedde traumatiserade mig på flera olika sätt.

Det finns inte en enda dag då jag inte tänker på Adriana. Vart tog hon vägen? Vad händer efter döden? Vad var ens oddsen? Tankarna snurrade runt 24/7. Det fick inget stopp. Jag kunde inte sova om nätterna. Varje natt låg jag och tänkte på det här och det tog mig flera år att börja sova som vanligt igen. Tänkandet tog över hela mitt huvud. Det gick bara inte att hantera.

Snacket om händelsen hörde man överallt. Sverige skakades om. Alla politiker talade om det. Ändå har inget speciellt hänt, ens idag. I stället ökar dödssiffrorna för varje dag som går.

Nyheterna går in genom ena örat och ut genom det andra. Inget annat land i hela Europa har det som vi har det i Sverige just nu. Man hör och ser vad som skrivs i tidningarna och på nyheterna hela tiden.

Och framförallt: bland mig och mina vänner syns ingen skillnad. I stället känns det som att våldet kryper närmare. Det blir mer och mer normaliserat. Och det börjar kännas som att ingen bryr sig. Allt har bara blivit värre sen Adriana försvann.

Så vad ska man göra åt saken?

Skippa pratet och börja bevisa genom handlingarna. Att exempelvis ordna flera fritidsgårdar runt om förorterna, där ungdomarna kan tillbringa sin fritid på ett roligare sätt istället för att göra andra oartiga saker på sidan – det är en bra idé.

Höja straffet för de kriminella och införa straff som de minderåriga förtjänar när de begår grova brott – det är en annan. Man kan erbjuda och fixa fler jobb till de som behöver det. Man kan förbättra utbildningssystemet. Dessutom kan man stödja organisationer som arbetar mot våld, och även prata mer om det. Vi måste fokusera på att skapa ett tryggare och säkrare samhälle. Inte lägga fokus på tramssaker.

För mig handlar ju det här egentligen om Adriana. Jag är en av dem många som har förlorat någon nära. Det var några som tog min barndomsvän ifrån mig. Efter en sån tragedi, en oskyldig tolvåring mördad, tror man ändå att något ska förändras.

Tiden är kommen. Vi måste skärpa oss och börja ta detta på allvar. Stoppa gatuvåldet!

Det är dags att lösa trådar som vi knutit.

Illustration: Nova Khan