KRÖNIKA. Tone Viklander berättar om hur det var när hon gjorde slut med sin kille på grund av att hon inte fick tillbaka lika mycket som hon gav i relationen, och hur hon visste att det var rätt beslut. Illustration: Tone Viklander.
Jag låg i sängen och väntade på ett svar från honom. Jag hade frågat honom om vi skulle hitta på något i helgen, men minuter blev till timmar, och jag hade fortfarande inte fått något svar. Jag intalade mig att han nog hade fullt upp med läxor, att han spelade med sina kompisar eller att han åt middag med sina föräldrar och att deras samtal blev långvariga. Jag stirrade upp mot taket och började övertänka. Hade han bara glömt bort mig? Jag skakade på huvudet och tänkte: “Han sa ju att han älskade mig igår, han kan ju inte ha glömt mig på en dag?” Jag skrattade lite för mig själv av tanken, så kunde det ju inte vara.Timmarna passerade och det blev natt. Jag skickade ett sms och skrev “godnatt” och somnade. På morgonen därefter skrev han: “Kan inte ses.”
Vad menade han? Han hade ju sagt att han inte hade några planer i helgen. Något måste ha dykt upp. På senaste tiden hade det varit såhär var och varannan dag. Han hade inte gett mig komplimanger som han hade gjort i början av vårt förhållande. Jag började istället att fråga hur jag såg ut, eller om han tyckte att jag var fin. Jag kom på hur det alltid var jag som startade konversationer, och han svarade kort och kyligt på allt jag skrev. När vi sågs satt vi ofta tysta och kollade på någon film. Eller så hade han satt sig framför sitt tv-spel och jag hade kollat på något annat. I början av vår relation kunde vi prata i timmar om djupa saker så som livet efter döden och om rymden. Nu var det mest kallprat om dagen i skolan eller vad vi hade ätit till lunch.
Jag började att tänka på om jag gjort någonting fel, men jag kom inte på något. Jag kanske inte var tillräcklig för honom. Det kanske var det han visade med sin kalla ton och sena svar. Jag kände mig tvungen att överprestera som flickvän. Jag började att bara prata om saker som jag visste att han gillade och låtsades vara intresserad av hans TV-spel. Jag hade på mig de kläderna jag visste att han gillade, som det där rosa urringade linnet, och jag började göra mig fin varje dag för att skicka en fin bild på mig till honom. Det hjälpte inte.
Jag pratade om hans beteende med en kompis. Hon tyckte också att det lät konstigt, och sa att hon inte tyckte att han behandlade mig rätt. Hon berättade att kärlek inte skulle vara ensidig, att han ska vara stolt över att ha mig som sin tjej och inte behöva bli påmind av en snap att han faktiskt har en tjej. Hon sa också: “If he wanted to, he would.”, vilket var någonting som faktiskt gav mig en tankeställare. Om han ville prata med mig så skulle han göra det, om han ville träffa mig så skulle han prioritera sin tid för det och om han ville vara en bra pojkvän så skulle han vara det. “Varför ska du vara med en kille som obviously inte vill vara med dig?”
”Nervositeten pumpade ut i mina ådror och jag ville bara åka tillbaka hem.”
Kvällen därefter ringde jag honom. Han svarade och lät väldigt frånvarande, men jag var tvungen att få säga det jag behövde få sagt. “Men jag sa ju att jag inte kunde ses i helgen”, sa han med en suck. “Jag kommer till dig klockan två imorgon, det är viktigt”, svarade jag. Efter en kortare tystnad höll han till sist med. På lördagsmorgonen tog jag på mig det rosa urringade linnet och tog bussen några kvarter bort till hans hus. Nervositeten pumpade ut i mina ådror och jag ville bara åka tillbaka hem.
Jag mötte hans blick på busshållplatsen. Han såg tom ut, som om han tyckte att jag var jobbig. Jag tyckte mig till och med se honom himla med ögonen, men jag låtsades inte bry mig om det. “Vad ville du?”, frågade han, när han sträckte ut sin hand för att hålla i min. “Jag tror inte det här funkar”, sa jag och drog bort min hand. “Va? Vad menar du?”, sa han. Hur kunde han inte fatta vad jag menade, allt var ju hans fel. Jag förklarade hur jag kände, och sa att jag fortfarande tyckte om honom som människa, men att jag tyckte att han behandlade mig fel. I slutet av dagen var jag ju ändå hans flickvän, men det kändes liksom inte som det.
När jag tänker tillbaka på den stunden, visste jag att jag gjorde rätt. Han var ju inte menad för mig, och det var bara så det var. Om du någon gång sitter i samma båt som jag gjorde, så hoppas jag att du inser hur mycket du är värd, och att det någon gång kommer komma någon som ger tillbaka av allt det som du ger.
Texten publicerades för första gången i tidningen Shoo sommaren 2022.
