KRÖNIKA. Blessing Olutayo skriver om att rösta för första gången efter att ha följt världspolitiken de senaste åren - och varför det egentligen är hennes föräldrars fel att hon inte röstade 2018.
Jag ska rösta för första gången i år. Det kanske låter skrattretande när man får veta att jag egentligen borde ha röstat för första gången i förra valet, 2018. Men innan du dömer mig så måste du veta att det inte var mitt fel, utan mina föräldrars. Jag vet att det låter otroligt barnsligt att skylla på sina föräldrar men det är sant, typ. Jag blev nämligen inte svensk medborgare förrän för några år sedan – trots att jag har bott i Sverige sedan jag var fyra år gammal.
Mina föräldrar gick igenom någon konstig fas, ni vet sådana man gick igenom som tonåring, där de kände sig otroligt “liberala”. De bestämde sig för att låta det ligga i händerna på en 10-åring (mig) om jag skulle bli svensk medborgare eller inte. Vi satt hela familjen i bilen påväg någonstans och när frågan kläcktes hördes ett distraherat “ehh…nää” ifrån mig i baksätet. Jag hade tackat nej eftersom jag tyckte att mitt brittiska pass var coolare. Jag vill minnas att det var färgen på det brittiska passet som tilltalade mig. Det var sådant som var avgörande i den åldern. Sedan var det inget mer snack om saken. Mina föräldrar accepterade detta som ett giltigt skäl och jag förblev brittisk medborgare i många år utan min vetskap! Jag glömde nämligen denna händelse. Det var inte förrän jag blev myndig och valåret 2018 låg runt hörnet som jag insåg att jag faktiskt inte kunde rösta. Jag var ju inte svensk medborgare, trots alla vintrar jag genomlidit och alla påsar svenskt lösgodis som slukats under uppväxten.
Ville införa sänkt skatt på choklad
2018 var året efter att Donald Trump plötsligt blev USA:s president. En man som på den tiden var känd som en affärsman och tv-personlighet. Jag och mina klasskamrater hade val-vakat hela natten och när kvällens klimax äntligen nåddes och USA:s nya president skulle presenteras så hade jag somnat. Jag vaknade till nyheterna ett par timmar senare. Jag minns det som en mycket omdebatterad händelse när Amerikas dåvarande president bland annat hänvisade till den Afrikanska kontinenten, Haiti och El Salvador som “shithole countries”… Okonventionellt minst sagt och modigt för någon med ett så vikande hårfäste att det tycktes vilja fly ifrån hans orangea ansikte och fula mun. Trumps kandidatur blev för mig ett skräckexempel på hur en kandiderande kan bete sig. Han var inte någon gedigen politiker som de andra och framställde sig heller inte som det. Många i klassen beklagade sig över att man själv inte kunde röstat i det valet. Javisst, vi är svenskar i Sverige, men USA är en stormakt och vi visste att allt dess president gjorde skulle få effekt världen över (…och fick det).
Förra året, 2021, när britterna skulle rösta fram en ny borgmästare i London, så ställde plötsligt två youtubers upp: Niko Omilana och Max Fosh. Omilana framstod som högst oseriös, bland annat genom att komma till en BBC-intervju iklädd en gammal kostym och barnsolglasögon. Han påpekade själv att han såg löjlig ut. När han fick frågan om varför han ställt upp i valet svarade han att han kandiderade “for vibes” (d.v.s. för skojs skull). Han ville även införa sänkt skatt på choklad och kallade premiärminister Boris Johnson inkompetent på grund av hans okammade hår. Trots allt detta lyckades Omilana hamna på femte plats över flera mer etablerade politiker som Piers Corbyn och Laurence Fox. I efterhand berättade Omilana, på sin egen youtubekanal, att han egentligen kandiderade för att uppmärksamma ungas politiska frånvaro. Därefter publicerade han en lista på sin kampanj-hemsida med namn på unga politiker och aktivister i London.
Detta såg jag som en symbol för vår generation: att vi vill påverka och se förändring och att vi är beredda att ta saker i egna händer. Nu är det 2022. Året jag äntligen kommer rösta för första gången. Förra gången, 2018, stod jag utanför vallokalen medan mina föräldrar gick in och röstade. Jag minns den där övermäktiga känslan av att känna sig underlägsen – ja, nästintill maktlös. Men i år ska jag äntligen få rösta för allra första gången och jag hoppas att vi ses där vid valurnan.
Foto på Trump: Pixabay
