Vi har inte råd att vänta, skolan behöver en reform
Det estetiska ämnet måste återigen bli obligatoriskt i gymnasiet, skriver Gävle-korrespondenten Elina Wahlund som ser hur kulturutbudet för unga i Gävle blir allt mindre.
De svåraste ekvationerna förblir olösta utan kulturen. I diskussionen om ungas tillgång till kultur i skolan låter vi oss vilseledas av illusionen att den som önskar är fri att välja. Den som önskar är fri att lägga till estetämnet som extra kurs. Finns den inte på din skola? Den som önskar är fri att flytta. Vill du inte flytta? Den som önskar är fri att tänka om, kanske läsa historia eller kemi istället.
Fram till år 2011 bedrevs en skola där varje elev fick en chans att utvecklas estetiskt. Estetisk verksamhet var obligatorisk, från de första lågstadieåren tills att det sista studentflaket lämnade skolgården. Men med de nya reformerna, med förändringar för läroplanen och betygsystemet, fråntogs gymnasieskolan sitt estetiska ämne och idag väntar de unga ett allt skralare utbud av kulturella möjligheter.
Med de senaste åren i beaktande spås ingen ljus framtid för kulturens unga. Kulturskolorna utsätts för allt fler åtstramningar och tvingas skära ner på lärare och material. Till de estetiska programmen sjunker söktrycket och kommuner måste avsluta sina program. I Gävle har tre program försvunnit under loppet av bara några år: dans, cirkus och estetik/media. Vi har bokstavligt talat inte råd att vänta, skolan behöver en reform – det estetiska ämnet måste återigen bli obligatoriskt i gymnasiet.
“Kanske är det flum som politikerna är rädda för?”
2018 gjordes ett försök. Partierna enades om att återinföra det estetiska ämnet i gymnasieskolan, men förslaget röstades sedan ner med argumentet att eleverna i högre grad behöver ägna sig åt teori och förbereda sig inför arbetslivet. Att förbereda sig inför arbetslivet innebär alltså inte att stärka sin kulturella medvetenhet och utmana sin innovativa förmåga? Vad innebär det då, “att förbereda sig inför arbetslivet”? Är det synonymt med att kunna sina siffror och skriva uppsatser? Och går det verkligen hand i hand med skolans dubbla uppdrag: att lära ut men också skapa etiskt goda och socialt orienterade elever? För att tala om estetik i termer av ”inte förberedande för arbetslivet” krävs att du på djupet missförstår ämnet och grovt förenklar idén om lärande, att du föreställer dig skolan som en producent av enbart yrkeslogotyper och inte av kloka och modiga medmänniskor.
Är skolan konstruerad som den är för att vi på löpande band ska fördjupa oss i det ena ämnet efter det andra? Eller kan det vara så att ämnena är konstant beroende av varandra? Att vi behöver naturvetenskap för att förstå historia, samhällskunskap för att förstå religion, kanske till och med estetik för att förstå matematik? Uppenbarligen inte, om vi ska förstå skolreformen 2011. Varför skulle vi annars hålla dörren stängd och avvisa estetiken till sitt eget rum, där den antingen geni- eller flumförklaras?
Kanske är det just flum som politikerna är rädda för. I så fall kommer trösten här: flum är inte detsamma som estetisk verksamhet. Flum är inte att diskutera hur konsten speglar sin historia eller att lära sig nyanser i ett musikaliskt verk. Flum är bristfällig undervisning och inkompetenta lärare: i vilket ämne den än tar form. Och precis som alla typer av fördomar göder sig även denna på vår starkaste rot: rädsla. Det är rädslan som gör att vi håller för ögonen, blundar inför estetikens värde. För tänk om den varken är ämnad genier eller bohemer, utan hela befolkningen, som en avgörande del av vår utveckling?
“De som mest behöver kulturen, är de som inte väljer den”
Fantasin ger oss medel att förstå det som statistiken och tabellerna aldrig kommer att kunna förklara. Det är därför vi målar tavlor, spelar instrument och klär oss i påhittade karaktärer, därför att det är genom kulturen vi förstår och kommunicerar med vår omvärld. Ett samhälle fattigt på kultur är likaså ett samhälle fattigt på gemenskap, rättvisa och frihet.
Politikerna har förstås inte lämnat skolan helt öde på musik, dans och konst – det estetiska ämnet går ju fortfarande att välja som frivilligt val! Frivilligt för de skolor som erbjuder estetprogram då, menar de? För det finns nog inte särskilt många skolor som har råd att köpa instrument och färg för de skolpengar som skramlas ihop på de fåtalet elever som kommer med ett frivilligt val. Nej förresten, inte frivilligt för någon annan skola heller, eftersom matte och språk genererar i extra meritpoäng. Att gissa sig fram till vad som blir de populäraste valen handlar inte om någon vidare klurig kalkylation.
Det faktum att det frivilliga valet inte är särskilt frivilligt är inte det verkligt oroande. Det verkligt oroande är att vi utlämnas åt samhällets kvävande normer. För den paradoxen är väl knappast obekant: att de som behöver kulturen som mest olyckligtvis inte är de som väljer den. Vi behöver inte oroa oss för flickorna med vidareutbildade föräldrar. Det är pojkarna vi behöver oroa oss för, elever utan vidareutbildade föräldrar och elever med annan etnisk bakgrund än svensk.
Estetämnena besitter förenande möjligheter som andra ämnen saknar. Instrument, penslar och koreografier kan bli ingångar till relationsbyggen och utvecklingsprocesser avgörande för elevers liv, men också för samhället i stort. Precis som vi inte kan bygga ett samhälle utan kultur bör vi inte bygga en skola utan verktygen att tolka den. Det behöver vi göra oavsett om det är jurister eller rockstjärnor vi tänker bli. För så länge vi behåller vår förenklade syn på kunskap spelar det ingen roll hur många ekvationer vi löser. De svåraste förblir olösta utan kulturen.