Plågsam väntan på att få leva sitt liv

“Att vänta på besked från Migrationsverket är som utdragen tortyr. Det är oförutsägbart, det kan ta från veckor till månader och även år”, säger 22-årige Abdul som är från Kabul, Afghanistan och nu bor i Vällingby, Stockholm. Han och Hamid är två av många ensamkommande unga män som kom till Sverige under åren 2014-2016, men som fortfarande lever ett liv i total ovisshet.

Abdul kom till Sverige som minderårig våren 2015. Han sökte asyl två månader efter sin ankomst och fick sitt första avslag fyra månader senare. Han överklagade Migrationsverkets besked och ärendet gick till Migrationsdomstolen, där han kallades till en muntlig behandling som ledde till ännu ett avslag. Året efter fick han sitt tredje avslag och denna gång blev han av med alla sina rättigheter: rätten till skola, ekonomiskt och socialt stöd och nästan alla andra grundläggande rättigheter som ungdomar har i Sverige. Han kallades då för “papperslös”, alltså en som inte existerar i systemet. En som inte får bygga ett hem i Sverige och inte heller får återvända till sitt hemland.

Nu bor Abdul hos kompisarna i Vällingby där han delar en tvåa med tre andra killar som kommer från Eritrea, Afghanistan och Jemen. Medan de andra går i skolan och jobbar på dagarna, stannar Abdul hemma och sköter hushållet. Han städar, lagar mat, tvättar kläder och handlar. Allt för att kunna få bo kvar i lägenheten utan att behöva betala hyra.

– Det här är inget liv. Jag känner mig som en slav ibland, säger Abdul.

Abdul: “Jag var en glad, ung pojke när jag kom till Sverige. Nu känner jag mig som en gammal gubbe som är trött på allting.”

Säkerhetssituationen i Afghanistan förändrades drastiskt efter att talibanrörelsen tog kontroll över landet under sommaren 2021. Migrationsverket tog då fram en ny rättslig vägledning om Afghanistan som används när myndigheten utreder en persons behov av skydd. Abdul fick en ny chans att söka asyl och ett nytt hopp började slå rot i hans hjärta. Han, som så många andra i liknande situationer, fick en ny kallelse från Migrationsverket. Ännu en gång blev Abdul tvungen att besöka samma hus, sitta på samma stol i samma mörka rum framför en person som ställde samma frågor. Den första frågan som han behövde svara på var: “Varför är du här?”.

Besöket på Migrationsverket varade i över tre timmar. Det väckte många hemska minnen och tankar hos Abdul, trauman som han under de senaste åren kämpat så hårt för att glömma bort och göra sig fri från.

Idag är det snart fem månader sedan han gjorde intervjun, men han har fortfarande inte fått något besked. På nätterna ligger han vaken på madrassen vid hörnet i vardagsrummet som blivit hans nya säng och tänker på vad han ska göra om han får avslag igen. På dagarna går han runt i Råcksta kyrkogården och skogen och försöker bli av med sina mörka tankar.

– Jag var en glad, ung pojke när jag kom till Sverige. Nu känner jag mig som en gammal gubbe som är trött på allting, säger Abdul.

Han önskar att det fanns någon i hans omgivning som kunde bli hans vän, som kunde lyssna på honom och förstå hans smärta. Kompisarna som han bor tillsammans med lever i sina egna världar och de lägger inte märke till hans mående och frågar inte heller någonting.

– Jag mår dåligt och behöver hjälp! Men jag vet inte vem jag ska vända mig till för att kunna få den hjälpen.

Hamid: “Jag önskar att man åtminstone kunde få gå i skolan eller jobba, så att man slapp vara deppig hela tiden”

20-årige Hamid kommer också från Afghanistan, men bor nu i Hässelby villastad i Stockholm. Han kom till Sverige samma år som Abdul och befinner sig nästan i samma situation. Hamid bor också trångt med mörka tankar, utan någon sysselsättning.

– Det värsta är väntetiderna och att man inte har något annat att göra än att bara vara hemma och tänka på sin oklara framtid. Jag önskar att man åtminstone kunde få gå i skolan eller jobba, så att man slapp vara deppig hela tiden, säger han.

Allting gick relativt bra för både Abdul och Hamid fram tills de fyllde arton. Sedan plötsligt, samma dag som de fyllde år, förlorade de allt. Eftersom de var myndiga var det inte längre lika lätt att få stöd från socialtjänsten och de förlorade både boende och social ersättning. Men värst av allt var att de förlorade sin identitet. Nu vet de inte längre vilka de är och var de hör hemma. De kan inte deporteras till Afghanistan, eftersom de är födda och uppvuxna i Iran och Turkiet och inte har något som styrker deras identitet som afghaner. Inte heller får de möjlighet att bygga ett liv här i Sverige.

Både Abdul och Hamid mår psykiskt dåligt och det har de gjort i många år nu. De har ett begränsat socialt nätverk och deltar sällan i sociala sammanhang. Deras mående har störst påverkan på dem själva. De har konstant mörka tankar och ser inget hopp om framtiden. Vid flera tillfällen har de bestämt sig att söka hjälp, men på grund av brist på information och rätt kontakter har de inte lyckats skrida till handling.

Är du ung och mår psykiskt dåligt? Här finns hjälp:

• Sök i första hand vård på din vårdcentral. Där finns professionella som jobbar mot barn och unga.
• På orten där du bor kan det också finnas ungdomsmottagningar för stöd och hjälp när det gäller frågor om kroppen eller frågor som rör ditt liv.
• Det finns också en nationell ungdomsmottagning på nätet: UMO.se. Där kan du hitta svar på dina frågor om sex, hälsa och relationer.
• Går du i skolan kan du prata med din skolsköterska eller skolkurator.
• Din kommun kan också hjälpa dig om du har det svårt. Det finns olika slags enheter, mottagningar och projekt som vänder sig just till barn och ungdomar. Det är kommunens socialtjänst som har huvudansvaret för att du ska få hjälp.
• Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) hjälper dig som är upp till 17 år. Kontakta dem om du har lite svårare psykiska besvär som gör att du inte orkar med vardagen och livet.
• Om läget är allvarligt och akut, ska du alltid ringa 112.

Källa: 1177 Vårdguiden

Foto: Pixabay