När man tänker fritidsgård så tänker vissa ett ställe som ungdomar går till för att göra ingenting eller för att slösa tid. Men så är inte fallet, skriver Paula Nzeribe, i en krönika som publicerades i tidningen Shoo 2021.
Jag gick till en fritidsgård för första gången när jag gick i sexan. Det var mitt tuffaste år både i livet och i skolan. För mig är det sjukt att kunna säga att jag i tolvårsåldern kände som jag gjorde. Allt jag kunde tänka på var “Vad ska jag ta mig till? Och när slutar jag känna såhär?”. Jag var någon jag trodde att jag aldrig skulle vara.
Min fritidsledare Benjamin var en anledning till att jag faktiskt blev mig själv igen. Jag ser väldigt mycket upp till folk jag finner roliga, folk som har bra energi och folk som är genuina och det var just det han var. Han var någon som alltid hade ett öra ledigt och en hand utsträckt. Han var en trygghet för mig.
När man ser upp till någon så vill man oftast härma de bra sakerna som personen gör. Det var någon gång som någon försökte göra narr av mig. Då sa Benjamin “Om du bryr dig om vad dom säger, då jag vet inte”.
Och jag säger inte att han var obrydd, för det var han verkligen inte, men han hade en annan inställning som jag efter den här händelsen tog efter direkt. Tack vare honom brydde jag mig inte längre om vad andra sa och det förstärkte mitt självförtroende mycket. Den egenskapen hjälpte mig då och är fortfarande något som jag använder mig utav. Att kunna använda den här obrydda sidan på rätt sätt.
Det blev av en vana att jag skulle till fritidsgården och hänga efter skolan. Jag gick till skolan för att jag visste att jag kunde gå till fritidsgården efter. Jag längtade tills skolan var slut för dagen.
Det blev så att jag hängde där varje dag till stängning klockan nio på kvällen, och var jag inte där på två dagar så märktes det att personalen hade saknat mig. När jag kom sa de “ah var har du varit, har saknat dig jao” och så vidare.
”Att vara runt vuxna som man känner sig trygg med och som ger bra stöd är viktigt för oss unga.”
Min mamma undrade vart jag gick hela tiden och varför jag kom hem sent. Jag sa till henne att jag var på fritidsgården, och jag märkte på henne att hon undrade vad jag gjorde där. På nyheterna så målas fritidsgårdarna upp som ett ställe där man tar droger eller hamnar i kriminellt umgänge. När jag har gått dit så har det varit min trygga plats, det är stället jag har velat gå till. Jag har mått dåligt men det är där jag känt att jag kan må bra igen. Det är där jag känner att jag kan få det stöd jag behöver.
Denice, en annan fritidsledare, hon har varit min syster. Hon har visat mig rätt och fel, och hon har gett mig råd som fått mig att reflektera över mina val i livet. Hon har sett till så att vi ungdomar är trygga på fritidsgården men även utanför den. Hon har sett till så att vi har allt vi behöver och har varit mer än en fritidsledare. Hon har varit en äldre syster som väglett oss.
Fritidsgården var mitt “escape from reality”. Men det var inte bara så att jag gick dit för att komma bort, det var inte ett meningslöst ställe. Att vara runt vuxna som man känner sig trygg med och som ger bra stöd är viktigt för oss unga. Man behöver inte ens snacka med dem utan det känns bara bra att de är där. Mina fritidsledare var alltid observanta och märkte ifall det var något. Det blir så att när man träffas ofta att de lär känna ens kroppsspråk.
Fritidsgården är ett ställe som kan hjälpa dig att bygga på ditt förtroende, på dig själv och hur du är. Vem du vill bli, vem du vågar bli och vem du inte vågat vara förut.
Foto: Aedrian / Unsplash
Texten publicerades för första gången i tidningen Shoo 2021
