Ska jag åka till USA och satsa på skådespelarkarriär, jobba på kontor i Hökarängen, åka jorden runt, bli skidlärare i Alperna, speldesigner eller möjligen bli uberchaufför? När kommer jag att få svar?
När jag fyllde i mitt gymnasieval i nian slog tanken mig att jag inte har den blekaste aning om vad jag vill jobba med eller hur jag vill att framtiden ska se ut. Många av mina kompisar vet redan vad de ska vidareutbilda sig till efter gymnasiet och var de sedan vill bo. En eftermiddag satt jag i klassrummet och vår mentor gick varvet runt och frågade alla elever om vad de ville jobba med senare. De flesta berättade utförligt om deras framtid och vad de ska bli, men när frågan kom till mig blev jag fundersam. Allas ögon låg på mig och jag kunde bara få fram ”Jag vet inte”. Sedan dess har jag försökt svara på den frågan, men jag trampar endast runt på samma plats. Fast i tankarna om att inte veta. När kommer jag få svar? Hur kommer jag att veta? Ska jag låta slumpen styra eller planera? Ska jag gå efter det jag vill eller välja det jag vet att jag klarar? Om jag vet vad jag vill och senare vill byta vägval, ska jag då våga gå eller borde jag stanna?
”Om jag väljer en väg kanske jag går miste om någon annan, mycket bättre.”
Det är några av mina tankar som maniskt går på repeat. Varje gång någon har frågat mig om framtiden har jag tyckt att det har varit jobbigt att inte veta, dels på grund av vad andra ska tycka men även för att framtiden inte känts lika solklar som den verkar göra för andra. Det har gett mig mig en viss ångest. När jag var liten ville jag bli prinsessa, annars skådespelare eller pilot. Framtiden var ett enda stort sagoland och det är den fortfarande kanske, men sakta men säkert närmar sig vuxenåren och vi förväntas ha allt uttänkt. Sagolandet styrt av drömmar förvandlades genom åren till någonting ångestfyllt och oklart. Möjligheterna i livet är oändliga, vilket är befriande, men ibland skapar den vetskapen kaos i hjärnan. Det finns nästan för många val, så det blir svårt att välja riktning. För om jag väljer en väg kanske jag går miste om någon annan, mycket bättre. När det väl kommer till kritan känns det svårt att landa någonstans. Nu försöker jag landa i att inte veta och acceptera det, för jag är säker på att allt löser sig i slutändan.
Eftersom mycket sker i våra liv är det alltid intressant att fråga vuxna vad de ville bli när de var yngre eftersom det ofta skiljer sig från det spår de tog senare. Min pappa ville bli brandman, men slutade som inköpare i Södertälje. Min moster ville bli flygvärdinna, men jobbar nu i musikbranschen i Toronto. Livet skiftar och tar olika vändningar och min slutsats idag som sextonåring är att livet är en upptäcksfärd och att man inte behöver oroa sig för att inte veta. Alla har sina egna resor och försöker hitta vägen framåt. En väg som kan vara rak men även förgrenas, ta omvägar och genvägar.
Illustration: Mia Kailokari Petkovic
Texten publicerades för första gången i tidningen Shoo 2020
