Gretas döda fiskar
När Greta Thunberg börjar strejka grundades gretismen. Dessförinnan har vi levt i en illusion om en individualism, men i själva verket var vi döda fiskar som följde strömmen, som nu strömmar mot vår nya ledare; Greta Thunberg.
Louise Hoffsten sjunger i Melodifestivalen 2013 om att det bara är döda fiskar som följer strömmen. Hon hamnar på en femteplats, men i mitt tolv års-hjärta, som precis hade upptäckt konceptet “att vara annorlunda,” når hon en första-plats. Att vara (läs känna sig) annorlunda kan vara det smärtsammaste en tonåring genomlider. För mig bedövade tanken på fiskarna min smärta, eftersom jag inte trodde mig tillhöra trendföljarna, de lojt följande döda fiskarna. Jag inbillade mig att vi är individualister, men i själva verket är människan till sin natur flockdjur.
Allt startade på Mynttorget
Den 20:e augusti 2018 sätter sig Greta Thunberg på Mynttorget, hon agerar i linje med vår individualistiska tro, att vi är utlämnade åt oss själva. Till skillnad från oss andra, som handlar utifrån egenintresse, handlar hon utifrån ett allmänintresse. Budskapet är enkelt; antingen räddar vi klimatet tillsammans, eller så går jorden under. Thunberg är, om än motvilligt, rörelsens ledare.
”I sviterna av klimatrörelsen är flocken vital…”
Behovet av en ledare är inte unikt i politiska och aktivistiska rörelser, men i vår individualistiska samtid tycks behovet av andra, och framför allt en ledare, vara något vi helst vill glömma. Trots det är det viktigare än någonsin att aktivera detta vilande kollektiv, om inte minst för att rädda planeten, och plötsligt händer det! Fenomenet vill jag kalla för ”Gretismen”, anno 2018.
70-talets rödbetsodlande kollektiv är något vi i Generation Z inte minns, ännu mindre skyltarna “USA ut ur Indokina.” Närmare oss finns de expansiva sociala nätverksmedierna, och i synnerhet hashtags som #Follow4Follow eller #ForYouPage. 70-talets plakat byts ut mot hashtags, där syftet är att lyfta ut oss själva ur hopen av döda fiskar, vilket förstärker tron på en individualistisk samtid. Att vi är unika individer som varken behöver kollektivet eller fiskströmmen.
Dokumentären om Greta Thunberg gick upp på vita duken i november. I dokumentären möter vi inte bara Thunberg, utan även klimataktivisten Auna de Wever som berättar att hennes engagemang fick bränsle när Greta började strejka. Under hashtaggen Fridays for Future syns inte bara de Wever, utan miljontals andra personer, unga som gamla. Hashtaggen jobbar inte för att gynna den egna personan, utan för att gynna ett allmänintresse; att rädda klimatet genom att skapa en kollektiv rörelse. Greta, och framför allt klimatrörelsen, är beroende av oss döda fiskar för överlevnad, och vi är beroende av Greta. Vilket är det gretismen handlar om, båda är avhängiga varandra.
Trygghet genom gemenskap
I grunden är vi trygghetsnarkomaner, även om vi frenetiskt vill glömma det. Men Greta återupplivade behovet av tryggheten och vi tillämpar nu den för att rädda oss själva, på samma sätt som människan har levt i sekler. Tryggheten ligger i gemenskapen som finns i våra umgängeskretsar, i hashtagsen och i demonstrationerna.
Tack Louise Hoffsten för peptalket, men jag har insett att det inte går att förneka rollen som död fisk. I sviterna av klimatrörelsen är flocken vital, för vi måste samlas kring Greta, för att rädda jorden och oss själva.
Mina Asp Romefors
Korrespondent för Sveriges röster