Visionen som samtyckeslagen har är att uppnå en samtyckeskultur, men hur kommer vi dit? Debatten om porrens effekter på unga har vädrats vuxna emellan, det är hög tid för oss unga att ta plats i debatten.
Jag var 10 år, satt på mammas vita överkast med familjedatorn i knät, surfade efter bilder på min största idol och plötsligt poppade fyra enorma, blänkande kvinnobröst upp. Det var som att gå in i ett ljust rum; det tog tid för ögonen att vänja sig vid den överredigerade, läskiga bilden.
Jag hade tur, jag kunde likväl snubblat över pedofili. Men nästa gång en liknande incident inträffade hamnade jag inte i samma chock. Vi i generation Z tillhör försökskaninerna i det sociala experiment som det innebär att ha ett helt universum av porrfilmer i bakfickan, och riskera att ofrivilligt exponeras för dem.
Samtyckeslagen välkomnades den 1 juli 2018 in i vår blåa lagbok med såväl varma som kalla kramar. Målet, att samtycke ska vara en självklarhet, är tydligare än någonsin, men lagen är ett plåster över ett sår som kortsiktigt hanterar konsekvenser av något som är i behov av ett omfattande ingrepp. Ett sår, där tanken på samtycke skavts bort tack vare ungas främsta källa till sexualundervisning; pornografin. I porren är den nya brottsrubriceringen oaktsam våldtäkt norm och ett nej är inte ett nej, snarare kulmen av upphetsning. Såret kräver omvårdnad, genom en reglering av just porren.
Att växa upp tre sekunder till närmsta porrfilm, där dialog och omvårdnad av varandra är ett minne blott, utplånar tanken på att en samtyckeskultur ens kan gro. Enligt Talitas rapport Syns man inte finns man inte – en inblick i den svenska porrindustrin (2019) innehåller 90% av mainstreampornografi fysiska aggressioner, där spannet går från örfilar till gagging och fisting. Anpassningen är en del av vår överlevnadsinstinkt, därför är det naturligt att vi unga anpassar oss just efter den bild av sexuell upphetsning som finns i porren. I en blandad kompott av våld, förnedring, sexuella och verbala aggressioner samt bristfällig kommunikaton lär vi unga oss vad sex innebär.
”Om porren ska definiera vad sex är, så har min generation långt kvar att gå för att uppnå en fungerande samtyckeskultur.”
När jag var 14 år hörde jag för första gången en bekant skryta om att vederbörande hade fått sin partner att blöda i underlivet för ”Hon var så tajt.” Det var inte sista gången jag fick höra det uttalandet. I ett sammanhang där syftet inte är sexuellt skulle blodet indikera på att något var fel, men så länge det är sexuellt är det ju okej. Eller? Här tydliggörs det vilken skada porren har skapat i våra psyken; blod är lika med upphetsning och en signal att sexet går rätt till.
Om porren ska definiera vad sex är, så har min generation långt kvar att gå för att uppnå en fungerande samtyckeskultur. Kanske finns det en chans att skydda barn födda på 10-talet från porrens skador. För att detta ens ska vara möjligt måste något ske, nu. Enligt min åsikt är det första steget att införa en åldersgräns på 15 år, när man är byxmyndig och även tillåts konsumera filmer på bio med ett mer grafiskt innehåll. Gränsen agerar som ett skydd, där man tvingas verifiera sin ålder genom ett mobilt bank-ID för att ens ha tillgång till porren.
För att vända den skrämmande trend som pågått i decennier krävs en statlig reglering av porrens tillgänglighet för barn, främst genom en åldersgräns. Hur många fler 10-åringar ska påtvingas pornografiska filmer? Hur många fler ska behöva associera sin egen smärta och sitt blod till upphetsning? Kontrollera det sociala experiment vi i generation Z utsätts för. Nu.
